Vi pratade halva natten

...och bestämde oss för att träffas dagen efter.

Vi stötte på varandra under guldhelgens sista timma, söndag kväll. Han hade tittat runt lite över helgen, uppgivet, nästan som för att ge det en sista chans. Det fanns inte många profiler som kändes tilltäckligt intressanta.

Hon kom inte ut på siten förrän söndag kväll, utan större förväntan, nedstämd efter en misslyckad helg. Det var han som tog första kontakten. Det var inte så att han direkt upplevde att det fanns något så annorlunda i hennes profil, men uppfattade något som inte riktigt gick att få grepp på. Till skillnad från de flesta andra profiler, beskrev hon inte sig själv som så positiv och självständig eller färdig med sitt förflutna etc, utan istället en aning försiktigt, lite trevande. Hon talade inte enbart om hur hon var utan om hur hon skulle vilja vara. Det var denna vilja till förändring som lockade honom att ta kontakt.

Först skickade vi varsina korta något förvirrade meddelande. Evas förstas kommentar, sent på söndagskväll. ”Hej, hej, vet inte om jag kommit rätt..” vilket ledde fram till var sitt längre mail på måndagen. De blev tillräckligt för oss båda för att förstå att det här skulle kunna vara något. Hon hade skrivit sitt första meddelande utan att egentligen hoppas på något. Hon hade kollat profilen, tyckt om den men kände sig uppgiven och tyckte han såg för tuff ut. När hon fick hans första brev och blev hon överraskad och glad att han kunde se något annat bakom hennes ord och att de hade så mycket gemensamt blev hon intresserad. Humorn när de chattade blev en första riktig öppning.

På måndag kväll försökte vi chatta med varandra men blev ständigt avbrutna av andra bestyr. Stefan skickar ett första sms: ”Hej det är jag. Vi kan inte fortsätta träffas så här.” Sent på kvällen ringde vi till varandra. Så fort vi uppfylldes av varandras röster och upptäckte hur mycket vi hade att tala om, visste vi båda att det här var något helt annorlunda än vi hade upplevt tidigare. Vi pratade halva natten, och bestämde oss för att träffas dagen efter på lunchrasten. Vi träffades i stadsparken, och redan då visste vi att vi inte kunde motstå varandra. Det kändes inte som en date utan något mer, något utöver det gängse. Vi upplevde båda en känsla av total tillit för varandra även om vi knappast visste något om varandra och en stark kroppslig attraktion. Stefan minns att han helt enkelt inte kunde låta bli att röra vid henne. Efter en kvart låg vi där, två vuxna och ärrat förståndiga men kärlekstörstande medelåldersdesperados och hånglade i parken, som två tonåringar en av de första sommardagarna. Det kändes som det redan var avgjort. Vi träffades igen samma kväll, då vi for ut till havet. Vi upplevde en förunderlig känsla av både vara så ivriga att lära känna varandra och samtidigt en känsla av att vi redan kände och såg varandra. Vi ville kasta oss ut, och hade så mycket att säga varandra, så vi nästan inte kunde avsluta en berättelse för nästa som ville fram, samtidigt som det fanns ett lugn, som gjorde att vi kunde tystna och bara titta på varandra långa stunder.

Nu en månad senare kan vi konstatera att den första känslan var rätt. Vi har sedan dess tillbringat i princip all vår lediga tid tillsammans. Trots att vi förnuftigt insåg att vi precis träffats och omöjligen kunde veta hur vi skulle fungera tillsammans fanns det inte minsta tvekan. Allt gick väldigt snabbt. Även om vi båda tänkte att det är viktigt att gå lugnt fram när man introducerar en ny partner för sina barn, så kändes det helt naturligt att göra det bara efter några dagar. I praktiken bodde vi tillsammans efter en vecka. Det känns fortfarande som det är svårt att få tiden att räcka till för varandra, även om vi tillbringar nästan all tid tillsammans.

Det har nästan varit omöjligt att tex se till att få tillräckligt med sömn, då vi bara vill fortsätta att njuta av varandra, vi ligger halva nätterna och skrattar och gråter, uppfyllda av ständigt nya infall eller samtal, som aldrig vill ta slut, utan hela tiden öppnar nya världar.

Efter en månad anordnade vi en stor fest, där vi bjöd in våra vänner och barn för att fira att vi funnit varandra. Det blev som ett kalejdoskop, där alla människor som betytt mycket i våra tidigare separata liv, nu virvlade omkring och hängav sig och njöt av varandra. Allt smälte samman till en enhet som blev ett utryck för vår nya gemensamma värld. En underbar manifestation att vi vill skapa något tillsammans som vi också vill bjuda in andra människor i.

Nu fortsätter vi vår upptäcktsresa genom sommaren och vårt nya gemensamma liv. Om en vecka åker vi till Island. Det blir vår smekmånad, en första anhalt på vår livslånga resa vidare.

Eva & Stefan